Jag har landat. Jag är tillbaks.

Jag har spenderat otaliga timmar på Charles De Gaulle.
Vad ni än önskar veta om denna enorma flygplats, så håller
jag på informationen. Jag har (efter beskedet att E kommer inte idag.
Efter allt krångel, kommer hon imorgon. Jag måste hitta till vårt 
vandrarhem ensam. Jag måste klara mig själv de närmaste 12 timmarna)
stått i Frankrike, mitt i Paris, på Europas näst största flygplats
och känt mig som den minsta och mest ensama personen i hela universum.
Jag har ringt min mamma och gråtit, vänt ut och in på turistinformation, pratat
med informations personal på dålig engelska och dragit min allt för tunga bag
efter golvet, runt halva Charles De Gaulle.
Jag har åkt metro och skrikt på svenska i telefonen.
Jag har sett en man som förlorat allt.
Jag har ramlat ihop i den mest gnissliga våningssängen på ett lagom
skabbigt vandrarhem, och somnat till ljudet av människor som ramlar
runt i ruset på partygatan utanför samtidigt som jag önskat mig hem.

Jag har blivit utlåst från vårt rum utan skor.
Jag har gått gata upp och gata ner armkrock
med E i staden som luktar urin och andas frihet.
E och jag har varit vilse på Louvren med en norska som
mystiskt försvann. Vi har sett Mona-Lisa.
Vi har ätit anka och aldrig mer blivit hungrig. Vi har köpt
baskrar, solat på en parkbänk och hängt på café.
Vi har gått i trånga spiraltrappor ner till underjordiska tunnlar
under Paris och sett mer skelett än vad det flesta gör under en livstid.
Vi har gått på lyxtoalett på Champs-Elysées, ätit sniglar, köpt baguetter
och legat i gräset i en park och läst Hamlet högt.
Vi har sett Trumfbågen och ätit slafsig bakismat.
Vi har gått alla trappor upp i Eiffeltornet, ätit konstig pizza och sett
frihetsgudinnan. Besökt mitt kära La Défense, handlat kaffe åt pappa
på Monoprix och fotat den stora tummen.
Vi har sett Notre-Dam, varit inne i den och insett hur mycket turiser
kan störa och förstöra. Vi har haft picknick i Champ-de-Mars, sett
amerikanare"play catch" och kasta runt på en amrikansfotboll.
Vi har legat i solen i gräset och lyssnat på musik.
Bara låtit tiden rinna iväg och inte önskat mer. Bara känt att life is good.
Vi har köpt fransk godis och sprungit igenom regnet till en italiensk resturang
där pastan serverades på pizza tallrikar. Vi har ätit crêpes, druckit
världshistoriens starkaste kaffe för att sedan gå vilse igenom natten
på gatorna intill Rue Mouffetard. Sedan har vi mött många spännande
människor, ätit oss less på croissanter, varit språkförrvirad och nästan
åkt mer metro än vi gått. Skrattat, ibland tills vi nästan kiknade och vek
oss dubbla, försökt kasta in godis i fönstret mitt emot, pratat nätterna långa,
sovit middag, shoppat på Rue Mouffetard, och vaknat till ljudet av regn
som slår mot vårt franska fönster.

Och ännu, ännu mer.
Storasyster och E's pappa hämtade oss vid flyget
och hur roligt allt än varit, fanns det inget skönare att
få vara hemma i bland ett språk man förstår och krama storasyster.

Väl hemma i den stora röda villan möttes jag av alla våra
hundar, men Ilona var mest lycklig över att se mig. Hon hoppade
omkring länge, innan hon kunde stilla sig för att bara stå och luta mot mig.
Min lilla bebis, som mitt hjärta har värkt efter henne.
Sedan satt jag vid köksbordet och pratade med lillebror
tills det var dags att sova.

Jag är lycklig, vi har lov och S kommer ikväll.
Hela livet är ett disco, i tell you.
Nu ska jag duscha för att sen gå ut och leka med Ilona i snön.
À bientôt!