Jag är omtumlad och mörbultad.
Packar väskorna och åker tillbaka till the Big City idag.
Känner mig som en söndertvättad disktrasa, och veckan
känns mest som ett slag i magen, med två prov och styrelsemötesaker.
Min inre röst skriker;
"Ina, skärp dig! Känn inte efter, ställ upp nu då,
tänk inte så mycket, det är inte
farligt, det är bara att göra det, KOM IGEN DÅÅ!"

Ilona blir kvar i North Sea, pga av att jag lider av tidsbrist och mamma
längtade, längtade, längtade efter henne.
Jag känner redan hur tomt de kommer bli i
lägenheten utan henne. Hur ensamt det kommer vara.
Ingen att trängas med i sängen, ingen som ligger bredvid
en i soffan när man ser tv, ingen som lägger sig och
slickar mig i ansiktet halv sex på morgon för att man ska
kliva upp och ingen som ligger vid ytterdörren och väntar
när man kommer hem.
Men de är bättre att hon får springa omkring här och
leka på öppna ytor i djup snön, i stället för att sitta
och glo på dörrhandtaget till min ytterdörr.

Nä, nu ska vi laga jambalaya. Sjukt gott.
Jag ska ge mamma valpögonen och fråga om hon
inte kan vaska fram en husalf till mig.
Han ska heta Bombadil och han skulle ha ett skratt som
ett litet barn, som han skulle skratta varje gång jag
sa något roligt. Hans stora blå ögon skulle
se bekymrat på mig när jag suckade djupt och då
skulle han dansa fram med smultronmattor och läsa
bröderna lejonhjärta för mig.