Det är alla jävla hjärtans dag, säger han.
Och det är vad jag tänker när vi går till bilen
för att köpa "du-åker-hem-och-ingen-orkar-laga-mat-pizza".

Det är över. Våran helg tillsammans är över.
Tiden tillsammans försvinner alltid lika fort
som en flyktig kyss i pannan.
Och redan när jag vaknar upp på morgon och
känner att hans arm ligger om mig, och kryper närmare
intill, så värker de i bröstet.
Det bultar och spränger när vi går en lång promenad
tillsammas i en vacker söndagmorgon i februari.
Det kunde varit den vackraste söndagen, om söndag
inte betyder att väskorna måste packas.

När han står i dörren, och ser på mig med dom där
ögonen som jag föll för på 0,25 sekunder för snart
9 månader sedan, så bränner tårarna bakom ögonlocket
och det svider i halsen så jag inte kan svara när han säger
att han kommer sakna mig. Bara nicka och hålla tillbaka
tåren, som ändå lyckas slinta förbi när han kramar mig
och jag gräver ner ansiktet i hans jacka.
När han står där och håller handen på handtaget och säger
att jag inte ska vara ledsen, tänker jag; "Han är så sjukt vacker.
Jag kommer aldrig vänja mig vid de här. Vid det här avskedet"
Och när han stänger dörren om sig, kommer
gråtattacken.
När jag hör stegen påväg bort, samtidigt
som jag sjunker ner i soffan, börjar nedräkningen.
47 dagar kvar, 47 evigehts långa dagar kvar, tills vi ses igen.

Och när jag slår på datorn och ser att Gustav har slutat andas,
kommer tårarna igen, de som just lugnat sig. Jag hulkar och
viskar att de inte är rättvist.
För det är inte rättvist. Det är inte okej.
En av världens finaste grabbar på 11 år har slutat andas.
Han finns inte mer. Det är inte rättvist.

Det är alla jävla hjärtans dag, och jag vill inte vara med.