Jag avslutar mina fem mördarveckor med att ge efter
för sprängförkylningen och åka hem en dag tidigare.
Passande nog ringer tandläkaren och efterlyser mig.
Jag säger ja fast hela mitt inre skriker nej.

Jag har i fem veckor gråtit min kudde blöt av salta tårar.
Jag har slagit i min sovrumsvägg och skrikit att de är orättvist.
Jag har stängt av och gått på tomgång.
Med en hund i knäet har jag suttit på min slitna, gröna och
obekväma soffa och bara längtat hem.
Jag har pratat oändligt mycket i telefon. Skrivit brev, både
som skickats och inte.
Jag har varit avundsjuk på alla som roar sig, och suttit hemma
med en påsepopcorn och tänkt att jag ruttnar bort.
Jag har varit ute och gått tre varv runt stan varje dag.
Jag har längtat hjärtat ur kroppen efter människor som gör mig trygg.
Önskat dygnet fler timmar och druckit kaffe som de vore vatten.
Och någonstans mitt i alla det här, har det funnits de där stunderna man
lever av. Dom människorna, kramarna och orden man minns, länge.
Så finns dom som gjort att man kunnat andats och tagit sig igenom de.

Storasyster åkte till söder idag, lagom till att jag kommer hem.
Jag vill ringa henne, men är rädd att jag bara
kommer be henne att komma hem, för att jag saknar henne.
Och hon förtjänar sin mini-semster. Finaste storasyster.

Mamma bjuder iaf på färdigköpt pannacotta (den nya "helg-traditonen")
och jag snorar i soffan.
Det ska skaffa en ny katt förresten, mamma och pappa.
En bengal hane. Just nu är pappa och köper en fantomentidning
för att han och mamma ska hitta ett passande namn. söta.

Nu ska jag ta mig i kragen och bli en lyckligare människa.
Men först ska jag snora på soffa, äta godis och se
dåliga torsdagsfilmer med mamma.