Igår såg jag Where The Wild Things Are, efter att
ha haft den liggande på min dator i oändligheter.
Den var fin, men väldigt jobbig.
Jag grät värre än när jag såg Tarzan på bio, år 1999, med
mina kusiner och min näst äldsta kusin skämdes så hans
halvt avled och försökte förklara för mig att man behöver
inte gråta för det är inte på riktigt. Aporna är inte riktiga.
Men har ni inte sett den tycker jag verkligen ni ska de, med
näsdukar och en hand att hålla i.

Imorse väckte Ilona mig ur en dröm 06.31.
07:02 slutade vi vrida oss i sängen, och klev upp.
Cyklade 2 km och åt sedan frukost.

Jag lever i en bergodalbana som visst kallas livet.
Ena sekunden ligger jag sömnlös och oroar mig för
hur jag ska överleva en arbetslös sommar eller
saknar S så jag tror jag går sönder lite.
Andra ramlar ett paket in med klänningen jag vunnit på tradera
och jag får ett telefonsamtal som gör mig fnissig.




Nu ska jag på ungdomsbön. Tjingeling!