I just flew 855 miles for your kiss, and it was worth every single inch.

Det kryper i kroppen på mig igen.

Igår stod jag framför mitt fönster, fast
jag borde sovit för längesedan, och såg på
snön som dansade i ljuset av gatlyktan utanför.

Jag längtade inte efter sömn, tvärtom, längtade jag
efter att fortsätta sy på mina trasiga jeans. Eller
börja med scrapbooking-projektet någon gång, eller
pyssla med julklappar eller fortsätta spela rusch ranch
som var de ända bortsett från tvätten som jag gjorde igår.
Tja, jag gjorde ju min första egna skinksås också. Med pasta till.

Fast mest längtade jag nog bort. Jag skulle kunna åka
till Öregrund, och vara nöjd med det.
Jag vill åka bort och slippa plugga tills jag vill kräkas och
bli av med tusensakerbordevaragjortnyssångesten.
Jag är less. Studenten, skynda nu, jag orkar inte.

Men istället går jag och lägger mig. Somnar med en tyghundkatt
i famnen och vaknar av att han som kallar sig min son ringer och
är full. Han ringer alltid när han för full. Sen sitter jag där och ser
på allting som borde vara gjort på mitt dataskrivbord. Ångest.
Naturkunskapsprovet på fredag kommer bli min död.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback