Någon sa en gång "tänkte att jag var onormal som bryter ihop när
hunden dör", och om det är sant så är hela min familj officiellt den nya
synonymen till "onormal".
Idag lämnade nämligen en av mammas och pappas hundar oss.
Goldie, som funnits med i ett helt decennium. Mer än halva mitt liv.
Det lämnar ett hål, tårar, skrik och en pappa som försvinner för
att planlöst köra bil i flera timmar.
Jag lyckades klippa ihop en liten film i alla fall. Mest för att ni ska få se
vilken fantastisk fin dag det varit idag, insåg de när vi tog en promenad,
Ilona och henne kompis, sista gången.
Tyvärr försvann typ halva filmen för programet bråkade. I alla fall: