Jag kliver på bussen, blöt av regn, trött, stressad och
alldelse snorig. Ilona är dygnsur. Bussen är full.
Inte en plats ledig. I alla fall inte helt ledig, de finns
platser brevid någon, men då ryms inte Ilona.
Hon kräver ett säte, eller golvet för sig själv.
I gången blir hon ivägen då folk envisas att springa där.
Jag står mitt i bussen och hoppas att om jag önskar nog
hårt ska Ilona krympa till chihuahua size, så jag kan ha
henne i knäet. Då frågar tjejen som sitter på sätet där jag
står och håller i mig lite försiktigt "Skulle du vilja ha ett eget säte?
Du kan få mitt, jag har hund själv, jag förstår" Och jag vill bara gråta
av tacksamhet och kasta mig runt halsen på henne.
Men sa bara tack minst 13290213 gånger.

Pappa och jag kör rally på Ica Maxi och när vi kommer hem lagar
han sin fisksoppa. Jag tycker inte soppa är riktig mat, men just pappas
fisksoppa är så fruktansvärt god. Sen mamma köpt gott bröd till.

Nu ska jag och Ilona snart gå ut. Hon är rastlös efter allt bussåkande,
vilket jag kan förstå. Det är faktiskt lagom roligt med buss.
Pappa har rätt, The Big City ligger väldigt ocentralt.
Imorgon ska jag leta rätt på storasyster och vi ska ha mys.
Fram till dess ska jag äta chips och uppskatta sovmorgonen imorgon.