Mina föräldrar har sedan jag varit tre år bott på landet.
Då snackar vi landetlandet. En liten by på fyra hus, mitt ute
i ingenting. Med kossor, ankor, grisar, höns, hundar, katter,
stora ängar, skog och allt de där. En sommar hade vi hästar också.
Därför har vi aldrig haft en sommarstuga. Det har aldrig behövts.

Men jag saknar det ibland, kan jag erkänna.
En liten stuga mitt ute i tystnaden utan varken
elektricitet eller rinnande vatten.
Med små slitna rum med gamla tapeter, där jag kan
sitta vid ett skrivbord som flagnar i färgen.
Se ut över havet genom ett stort fönster och knappa
på min skrivmarskin, iklädd en av min mammas gamla skjortor.
Dricka rabarberte och tänka på absolut ingenting alls.
Kanske läsa någon av dom där böckerna jag aldrig tar mig för annars.
Stänga av mobilen och börja måla som jag säger att jag ska hela tiden.
Kanske kommer någon förbi senare. Vi äter en god middag och spenderar
kvällen med att bara ligga på rygg på altanen, dricka hallonsoda, känna
kvällssolen värma och prata om egentligen ingenting som spelar någon roll.
Framtidsvisoner, pojkhemligheter, minnen, önskningar och planer.
Inte vet jag, men ni fattar.

Jag sitter och skriver läxor.
Läste de här och tänkte på stugan i sommras.
Drömde lite, sånt som händer liksom.